Det tudelade samhället

Vad händer om ingen gör något??

På Rapport sade man för någon månad sedan att 85% av Sveriges befolkning bor i större städer. Detta motsvarar endast 1,5% av Sveriges yta. Frågan är om man kan anse det vara en demokrati att c:a 1% av Sveriges yta har röstmajoritet att bestämma över de andra 99%. Om inte förutsättningarna är någotsånär jämnt fördelade över landet, så blir det i stället majoritetens (storstädernas) förtryck av minoriteten (landsbygd och småorter). Enligt senaste rapporterna är Sverige det land i Europa där urbaniseringen går snabbast.

Enligt Statistiska centralbyrån kommer Sveriges befolkning att öka med c:a 600.000 personer de närmsta 10 åren. C:a 200.000 av dessa hamnar i Stockholmsområdet. Resten hamnar i huvudsak i Göteborg, Malmö eller i regionscentra och universitetsstäder. Men c:a hälften av Sveriges kommuner kommer att få ett minskat befolkningsunderlag – bl.a. Markaryd. Staten försöker motverka den glesnande befolkningen på småorterna med kommunsammanslagning och bildande av storregioner. Detta för att bli mera jämförbara med städerna. Men detta är bara ett sätt att dölja det verkliga problemet – avfolkningen. Det minskar inte de geografiska avstånden inom de nya storkommunerna/regionerna.

Också flertalet av de kommuner som får en viss befolknings-tillväxt blir drabbade. Det är tätorten som ökar, medan kretsorterna minskar. Samtidigt finns krav på oförändrad kommunal service. I ett kortsiktigt perspektiv kan t.ex. Ljungby som helhet förväntas tillhöra ”överlevarna” medan det sitter mängder av bekymrade människor ute i Vrå, Torpa, Annerstad, Vittaryd, Ryssby, Agunnaryd, mfl.

I det längre perspektivet torde också de små centralorternas tillväxt upphöra när deras främsta rekryteringsbas – den omgivande landsbygden med tillhörande småorter - har tömts på alla som kunnat eller velat flytta.

När man åker genom Sverige, så ser man direkt vilka orter som är drabbade. Bra mangårdsbyggnader som blivit sommartorp. Hyreshus med tomma lägenheter. Nedlagda industrier. Nedlagda järnvägar. Stängda skolor. Stängda affärer och bensinstationer. Hus som står obebodda. Hus som är bebodda, men som ingen har råd att renovera och därför sakta förfaller. Har man en villa som i en nedläggningskommun är värd 500.000:- så är det ingen som vågar renovera för samma summa eller mer, eftersom värdet kanske bara stiger med 100.000:- om man av arbetsmarknadsskäl skulle behöva sälja. Vem vågar bygga en ny villa för 2 - 3 miljoner om marknadsvärdet blir häften? 

Samtidigt finns det ingen hejd på hur mycket det byggs och renoveras i storstäderna. Här har det blivit så, att man alltid förväntar sig att få tillbaka betydligt mer, än vad man investerat. Att värdestegringen på en lägenhet är större än den hyra man betalar, så man i princip bor gratis. Men om man betraktar svenskarna som en enda familj, som bor i huset Sverige, så kan man fråga sig följande: Om man topprenoverar halva huset och låter andra halvan förfalla – blir vi rikare då?

Det är marknadskrafterna som styr. Men detta är brutala krafter som i slutändan ger oss ett samhälle som förmodligen ingen önskat sig – även om det finns många som tjänar pengar under resans gång. Därför måste marknadskrafterna styras. Det är naturligtvis ur marknadssynpunkt mest lönsamt och minst riskabelt att etablera sig i områden med en stor kundkrets. När man etablerat sig måste man anställa folk och tätorten växer ytterligare. En styrning av marknaden vore t.ex. en reducerad moms och reducerad arbetsgivaravgift utanför städerna. Sedan får marknadskrafterna verka inom dessa nya spelregler.

Det pratas emellanåt om risken för en bostadsbubbla. Var då någonstans – jo i storstäderna naturligtvis. Den måste till varje pris förhindras. Därför måste efterfrågan hållas uppe genom ständig inflyttning. De allt större städerna kräver allt mer inflyttning från en allt mer minskande omgivning. Karusellen snurrar bara fortare. Precis som i andra typer av kedjebrev så är det de, som kommer med senast, som blir förlorarna. För ett bra hus i en småort får man möjligen ihop till kontantinsatsen för en lägenhet i Stockholm, när man av arbetsmarknadsskäl tvingas flytta dit.

Jag vet en ung familj på 4 personer som först tittade på en etta på 24 kvm för 1,8 miljoner. De valde sedan en liten trea på 52 kvm för 2,4 miljoner i stället. Men även detta är ju trångbott ….. Orimliga lägenhetspriser är endast till nytta för dem som tidigt kom med i lägenhetskarusellen.

Hur skulle prisbilden se ut om Stockholms län minskade med 20.000 personer om året i stället för att hela tiden öka med detta antal? Eller om tillväxten åtminstone stannade av? Så även i storstäderna finns familjer/väljare som skulle gynnas av en rättvisare fördelning. Kanske skulle de på sikt få råd att köpa den där villan/lägenheten som de nu bara kan drömma om...... Och säkert finns det de som av arbetsmarknadsskäl flyttat till storstaden och som lider när de ser hur deras hembygd avfolkas och förfaller.

En forsatt expansion av storstäderna kräver oerhört stora investeringar i form av ny infrastruktur, t.ex. förbifart Stockholm, citytunneln i Malmö osv. På småorterna behövs inte dessa investeringar eftersom befintlig struktur redan är dimensionerad för ett högre invånarantal.

Enligt Statistiska Centralbyrån ökade Sveriges befolkning med 75000 personer under 2010. 149 kommuner fick ökad befolkning och 140 minskad. Ju större kommun/stad ju högre ökningstakt och vice versa. Huvudsakligen är ökningen koncentrerad till storstadsregionerna, till universitetsstäder och olika regionscentra.

Även om många som bor på småorter kan tänka sig att pendla några mil, så är bilkostnaden ett starkt försvårande moment. Man skall inte bara ta sig till jobbet, även pensionärer behöver bil för att komma till affären någon mil bort, barnen skall skjutsas till olika aktiviteter etc.

Jag överdriver inte om jag påstår att i många familjer går mer än 1/3 av den disponibla inkomsten till bensin och bilunderhåll. Samtidigt kan den som åker kollektivt i Stockholm åka runt i hela Stockholms län hur mycket som helst för 790:-/månad. Pensionärer och ungdomar under 20 år betalar bara 490:-. För en sådan summa kan jag inte tanka bilen en enda gång.......

En annan ”utveckling”, som försvårar boendet på landsbygden, är att de stora bilföretagen kräver mer och mer av de bilverkstäder som skall betraktas som ”auktoriserade” och anses lämpliga att utföra service på moderna bilar. Det skall vara stora pampiga anläggningar, som ser ”representativa” ut. Varje år kommer det ut nya datorprogram för att kunna utföra felsökning på de senaste modellerna – dessa program har inte småverkstäder råd att köpa. Verkstäder ute i småorterna kan snart endast byta däck, svetsa rost och byta div. mekaniska delar. Behövs det annan typ av reparation, t.ex. fel i elektriska styrsystem, är man oftast hänvisad till närmsta stad – som för norrlandslänen kan ligga mer än 10 mil bort ….. Därför ser man ofta dåliga bilar parkerade utanför husen, bilar som man försöker meka med själv och som är en nödvändighet för att klara transport till arbete eller affärer.

Affärer i småorterna kan inte köpa in samma volymer, som affärerna i städerna – även om de tillhör samma kedja. På grund av inköpsrabatter ligger ofta deras inköpspris på samma nivå – eller högre – än vad butikerna i köpcenta säljer varan för. Sortiment, möjlighet att alltid ha färska varor etc. är ytterligare sådant som försvårar för butiker på småorter.

Tillgång till daglighandel, bensin, och bilreparationer är nödvändigt för boendet . För att driva verksamhet på landsbygden och i småorterna tillkommer yterligare krav. Merparten av dessa verksamheter arbetar inom jord/skogsbruk, entreprenad eller tillverkningsindustri. För att dessa skall fungera krävs tillgång till svets/reparationsverkstäder, elreparatörer, välsorterade järn/verktygsaffärer etc. inom rimligt avstånd. Dessa behov finns inte i storstäderna med arbeten inom tjänstesektorn, administration och offentlig verksamhet. Behoven synes bortglömda i de utbildningssatsningar som syftar till att göra alla människor till akademiker.

Kanske skulle även en satsning på småorterna vara till gagn för Sveriges så viktiga exportindustri. I t.ex. Kronobergs och Jönköpings län jobbar något mer än 10 % av de sysselsatta inom tillverkningsindustrin medan motsvarande siffror inom Stockholms och Uppsala län endast är c:a 3%. En fortsatt avfolkning av industriorter minskar rekryteringsunderlaget för exportindustrin.

Det måste finnas en rimlig balans mellan den inhemska tjänste- och administrationssektorn och den exportindustri som skall dra in pengar till Sverige.

När vi på 50- och 60-talet gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle så ropade industrin efter folk. Det gick lätt att få en bättre, enklare och lönsammare arbete än det man hade. Denna möjlighet finns inte i dag. Den befintliga industrins överlevnad är på många orter ett absolut villkor för hela bygdens överlevnad. Efter industrins nedläggning så är – speciellt för kvinnorna - vård av gamla de enda jobb som finns kvar. De gamla dör snart. Sedan finns ingenting. Ingenting!!!

En satsning på landsbygd och småorter bör också innebära en satsning på ökad livsmedels-produktion inom landet. Ingen räknar med krig och avspärrningar i vårt moderna samhälle. Vi håller oss dock med ett eget försvar. Om detta är tillräckligt för att värna våra gränser är väl svårt att säga.

Lättare är att göra en bedömning av möjligheterna att försörja befolkningen i händelse av krig. Mer än hälften av vår livsmedelskonsumtion importeras i dag, endast en mindre del exporteras. Oavsett om vi kan försvara oss eller inte så behöver befolkningen mat. Dvs. med dagens konsumtionsmönster så räcker maten bara till ungefär halva befolkningen. Självförsörjningsgraden i Sverige lär vara en av de lägsta i Europa. 

Oväntade händelser kan snabbt förändra vår invanda trygghet. Vad hade hänt med vår livsmedelsförsörjning om nedfallet från Tjernobyl hade fallit över Skåne eller Östgötaslätten i stället för i södra Norrland? 

Visst finns det en del utjämningssystem via statliga utjämningsbidrag till kommuner och det lär finnas småpengar att söka för att hålla liv i landsortsaffärer. Men detta är endast efterhjälpande - inte förebyggande. Så länge inflyttningen till allt större städer pågår i en accelererande takt, så är detta bevis för att åtgärderna inte är tillräckliga.

Något måste göras på regerings/riksdagsnivå om man vill leva upp till devisen ”Hela Sverige skall leva”. Nuvarande ”utveckling” har pågått de senaste 100 åren och kommer att fortsätta om ingen gör något. Så varför inte göra något nu, medan vi fortfarande har någon möjlighet att komma över 4%-spärren. ”Politik är att vilja” sägs det. Nå, men se då till att vilja någonting är mitt upprop till dig som är politiker. Det är inte kommunpolitikerna det är fel på – oavsett politisk färg så gör de så gott de kan efter de regler och den utveckling som finns. Det är de riksomfattande spelreglerna det är fel på och här har kommunpolitikerna en samlad kraft att kunna påverka.



Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Sven Gustavson | Svar 16.06.2012 21.23

Varje mening är sann och berättar landsbygdens eländiga situation.
Landsbygdsförståelse från akademiska myndighetsutövare blir bara sämre med åren.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

31.03 | 13:05

Punkt 1-4 går ju aldrig att genomföra!
Det är ju faktiskt politiskt harakiri att driva frågan på det sättet!
Vad man kan göra är att höja Grundavdrsget för alla

...
27.01 | 21:39

Rotavdrag för skogsskötsel är fel. För en skogsägare är ju hela omkostnaden för skogsskötsel redan avdragsgill. Det skulle i så fall vara extra avdrag.

...
27.01 | 20:00

Ja just rätt, Arne, vi måste jobba på alla fronteroch p alla sätt för att bli iakttagna. Vi måste vara våghalsiga ideer, ROT-avdrag i skogsskötsel.

...
31.12 | 20:10

Ni borde liera er med Härjedalspartiet som också driver landsbygdsfrågor. Olle Larsson i Härjedalspartiet kommer att få en riksdagsplats i SD i vår!

...
Du gillar den här sidan