Vargangreppen i Lönsboda, Pjätteryd mfl.
Vargen har varit borta från våra trakter i snart 150 år
och jag vet ingen som saknat den. Det kan därför vara intressant att blicka tillbaka, för att se varför man en gång i tiden beslutade att försöka utrota vargen. Uppgifterna nedan är hämtade ur SVT-journalisten
Henrik Ekmans bok ”Vargen – den jagade jägaren”.
Under enbart år 1829 dödade rovdjuren i hela landet (varg, björn, lo, järv) 465 hästar, drygt 3100 nötkreatur, och
sammanlagt nästan 22000 får, getter och svin. Uppgifter om antal renar saknas. Går man till Kristianstads län finns en uppgift från åren 1856 – 1860. Då dödades 24 nötkreatur, 756 får och 19 svin.
Det bör observeras att då var vargen i princip redan utrotad i dessa trakter.
Vargen gick hårt åt tamboskapen, för det fanns gott om små torp och gårdar, som hade djuren på
bete i skogen. Men också för att vargen gjort slut på sina naturliga bytesdjur - älg och rådjur och det tog lång tid för stammarna att repa sig. Det dröjde t.ex. ända in i mitten på 1950-talet innan mina
föräldrar (födda 1907 resp 1911) såg en älg – trots att de bott hela livet på landet.
De mesta av småjordbruken är borta, men vargens återkomst försvårar
försöken att skapa en levande landsbygd. Bortsett från att det är en plågsam upplevelse för en fårägare att hitta sina får vargrivna, så går det kanske att kompensera den ekonomiska förlusten.
Men hur skall man kunna kompensera de människor, som har jakt som sitt största intresse, när det inte längre finns något att jaga? Eller man inte vågar släppa lös sin hund? Hur kompensera att människor inte längre
vågar gå ut i skogen och plocka svamp och bär? Inte vågar ut och rida på skogsvägar? Inte vågar låta sina barn cykla till en kompis en bit bort? Vargar är rädda för människor hävdas det
och därför ofarliga. Men för att de skall bli rädda för människor, måste de i så fall jagas. Och jag skulle vilja se de föräldrar, som vågar låta sina småbarn leka ute i skogen, om de vet
att det finns varg där.
Landsbygdspartiets ståndpunkt är att vi inte skall ha frilevande varg i Sverige. Mötet
mellan varg och människa kommer att sluta med lidande för båda parter. Vargen skall förvaltas inom väl avgränsade områden som, om terrängförhållandena så kräver, skall hägnas. Syftet är
att människans trygghet, överlevnad och rekreation skall kunna garanteras. Utanför dessa gränser skall vargen inte uppehålla sig utan plockas bort. Staten äger stora arealer av mark som skulle lämpa sig väl för
dessa ändamål.