Framsida

Enskilda avlopp

Argumentationssammanställning till försvar för enskilda avlopp på landsbygden.

Tillbakablick:

Förr i tiden användes torrklosetter för att ge människor möjlighet att uträtta sina behov. Såväl i städerna som på landsbygden fanns s.k. utedass. På landsbygden skötte varje familj sitt dass och när bajshögen nått en lagom grad av förmultning, så lade man ut denna på trädgårdslandet för att ta tillvara näringen i densamma. Urineringen gjordes i pottor och på morgonen tömdes dessa också på trädgårdslandet eller på vinbärsbuskarna. All avföring och urin betraktades som viktigt näringsämne för växtligheten, på samma sätt som gödsel från djuren och skulle därför tas tillvara. Det var relativt långt mellan husen och ev. luktproblem var ytterst avgränsade.

I städerna tömdes pottorna i de särskilda plåttunnorna, som stod under sitthålet på utedasset. Det var också vanligt i städerna att dassen ordnades högst upp på vinden, där en bättre luftomsättning ordnades via takfoten. Men eftersom många familjer använde samma dass, blev ändå luktproblemen stora. Hanteringen av tunnorna sköttes av särskilda renhållningsarbetare, som bar tunnorna till något hästdrivet eller motordrivet transportfordon. Ju mer urin som fanns i tunnorna, desto mer skvalpade det och ju större problem innebar hanteringen.

Det som på landsbygden ansågs som en tillgång, betrakades i städerna som ett problem, som måste bekämpas med gemensamma lösningar. Denna skillnad i grundsyn tycks fortfarande gälla, och eftersom städerna nu blivit norm, så skall städernas lösningar också gälla för landsbygden, hur fel de än må vara.

Det finns således två helt felaktiga ansatser i utredningen ”Vägen till hållbara vattentjänster” (SOU 2018:34), som jag ofta kommer att hänvisa till. Den första är att man betraktar fekalier och urin som ett miljöproblem, även på sådana platser där de i stället kan utgöra en tillgång. Den andra är tron på att gemensamma storskaliga lösningar är mera miljövänliga än enskilda.

All tenik och all lagstiftning rörande avlopp – såväl enskilda som kommunala – syftar till att man inte skall orsaka övergödning av vattendrag, sjöar och hav och där orsaka oönskad växtlighet och algbildning. Detta skall dock inte sammanblandas med utsläpp på fastmark, där näringsämnena ger upphov till önskad växtlighet och där ev. skadliga komponenter från tvättmedel och medicinering aldrig får en möjlighet att nå något vattendrag, utan hinner brytas ner av mikrobiologiska processer eller solljus långt dessförinnan. Samtidigt som en lantbukare kan sprida gödsel från 100 kor eller 1000 grisar på sina åkrar, så kan han få föreläggande att göra om sitt fullt fungerande avlopp för bara en familj på några få personer.

Jag delar uppfattningen att det är viktigt att stoppa övergödningen i sjöar och hav. Detta problem fanns inte på torrdassens tid eller med dåtidens jordbruksmetoder. Egentligen är det inte den mänskliga avföringen och urinen, som är problemet, utan vattnet – som gör det möjligt att enkelt och luktfritt kunna utföra sina behov inomhus och transportera allt till någon enskild eller gemensam uppsamling och behandling. Vattnet gör ju också att den volym som skall behandlas stiger 10 – falt.

När vattenklosetter blev vanliga på landsbyden, så drogs gråvattnet ofta till något närliggande mindre dike, där man menade att växtligheten tog hand om näringsämnena innan de nådde större vattensystem. Detta må fungera på små – halvt igenvuxna diken med långt till strömmande vatten. Jag menar dock att detta system är osäkert och måste åtgärdas.

Där det inte fanns något dike i närheten, så ordnades en s.k. stenkista av grovt material, dit gråvattnet avleddes. Dessa fungerar på samma sätt som de moderna infiltrationsbäddarna och kan man inte påvisa att något utläckage görs till närliggande vattendrag eller vattentäkt, så ser jag ingen anledning att förbjuda dessa. Det är infiltrationen och växtligheten i den omgivande marken som renar, oavsett om det är en infiltrationsbädd eller naturlig infiltration i omgivande moränlager.

Merparten av avloppsanläggningar på landsbygden är förlagda till moränmark. Det finns dock områden med berggrund (typ Öland eller skärgården), där sprickor i bergrunden kan leda avlopssvattnet tämligen orenat ut i havet. Dessa områden måste studeras särskilt, men det finns ingen anledning att förutsätta att enskilda avlopp i allmänhet orsakar sådana problem.

Det är inte bara på Öland som bergrunden ställer till problem. Hela skärgården på såväl Sveriges östra eller västra sida består av ett mycket tunt matjords- eller gruslager som inte ger möjlighet till infiltration. Om man således anlägger en stenkista 100 m från havet och med bara någon meter ner till bergrunden, så har man genom att anlägga en stenkista försämrat möjligheten till infiltration. Genom det grävda hålet i marken, så kommer avloppsvattnet i direktkontakt med . berggrunden och kan utan filtrering följa berget ut i havet.

Naturvårdsverket har därför utformat förslag till säkra avloppslösningar med trekammarbrunn, fördelningsbrunn, fördelningsrör och infiltrationsbädd bestående av ett filter av makadam och grus, som skall kunna fungera även i dessa fall. Tyvärr har det blivit så, att dessa exempel på fungerande lösningar har betraktats som norm och föreskrivs även där man sedan 50 år tillbaka använt sig av stenkista i moränrik mark med kanske 10 m moränlager över bergrunden och flera km till närmsta vattendrag.

Ett annat exempel där stenkista fungerar dåligt, är om den förläggs till sumpmark eller till mark bestående av djup lera. Vattnet filtreras då inte, utan stannar kvar i kistan och det finns stor risk för stopp i avloppet. Detta drabbar enbart fastighetsägaren, som snart förstår att problemet måste åtgärdas – på samma sätt som ett läckande tak. Däremot innebär ju inte detta någon ökad risk för förorening av närmsta vattendrag. Inte heller innebär en igensatt infiltrationsbädd någon risk för annan än fastighetsägaren själv. Ju mer filtret i infiltrationsbädden blir igensatt – desto mindre är risken att något avloppsvatten skall nå närmsta dike. Typexemplen på infiltrationsbädd anger att dessa kan behöva göras om efter 20 – 25 år, då de kan antas vara igensatta. Här är således ingen skillnad mellan de båda metoderna.

Med hänsyn till risken att förorena egen brunn, så bör inte en stenkista grävas djupare än att det finns flera meter moränlager ner till berggrunden för att få tillräcklig filtrering innan vattnet når denna. Oavsett stenkista eller infiltrationsbäddar, så bör avloppsvattnet mynna i de övre jordlagren, för att växtlighet lättare skall kunna ta upp näringsämnen och därigenom minska risken att dessa hamnar i vare sig någon recipient eller i grundvattnet. Idealet vore egentligen att avloppsvattnet spreds helt ovanpå marken – åtminstone under växtsäsongen.

Ambitionen att förlägga avloppet så ytligt som möjligt med hänsyn till växtligheten, försvåras ofta av höjdförhållande på platsen. Det går bra om huset ligger på en backe, men blir svårare på slät mark eller om huset har källare. Man eftersträvar ju att avloppsvattnet skall kunna rinna av sig själv. Annars blir det nödvändigt att pumpa till en högre nivå från t.ex. källare.

Man har länge krävt att septitankar skall bytas ut mot trekammarbrunnar. Noteras bör att enda skillnaden är att man får en bättre separering av det slam, som annars tenderar att sätta igen infiltrationen och orsaka problem för fastighetsägaren. Det blir varken mer eller mindre näringsämnen som når närmsta recipient via det filtrerade vattnet. Ju mer en infiltration är , och riskerar att ställa till bekymmer för fastighetsägaren – desto bättre är det för recipienten genom att mindre näringsberikat vatten når densamma.

Avlopp betecknas som miljöfarlig verksamhet (liksom jordbruk, vilket visar på vilka värderingar som samhället står för). Den som bedriver miljöfarlig verksamhet är därför skyldig att vidta åtgärder, om det finns risk för människors hälsa – eller skada på miljön. Problemet är att det är verksamhetsutövaren, normalt fastighetsägaren, som skall bevisa att det inte finns någon risk. Det är inte heller definierat om risken får vara en på hundra – eller en på miljonen att någon skada kan ske. En avloppsinspektör kan därför alltid hävda att det finns en risk – även om det är 1 km till närmsta vattendrag – och således kräva åtgärd. Risk för recipient, risk för grundvatten, risk för smitta, risk för luktproblem.....

Det krävs således att inspektören har modet att avgöra när - rent förnuftsmässigt - det inte kan finnas någon risk. Han/hon bör således också ta hänsyn till den s.k. ”Skälighetsprincipen”

(2 kap. 7§ Miljöbalken). ”De krav på skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ställs på den enskilde eller verksamhetsutövaren får inte vara oskäliga. En avvägning ska göras mellan nytta och kostnader”. En avloppsinspektör bör således också åläggas ett visst ekonomiskt samhällsansvar. Att rutinmässigt kräva de typlösningar som Naturvårdsverket utarbetat, kan innebära mer än hundrastusen kronor i kostnader för den enskilde fastihetsägaren, miljonkostnader för en kommun, om det blir aktuellt med nya verksamhetsområden och flermiljardbelopp för hela Sverige. Även 2 kap. 1§ MB måste beaktas. ”Vid prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet gäller omvänd bevisbörda. Det innebär bland annat att det ankommer på den som söker tillstånd enligt miljöbalken att genom utredningar och/eller på annat sätt visa att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhållande till hänsynsreglerna. Det innebär dock inte att obegränsade krav kan ställas på den enskilde verksamhetsutövaren att tillhandahålla utredning i ett ärende om tillstånd till en avloppsanordning. Kostnaden, för de undersökningar som krävs, måste stå i rimlig proportion till den miljönytta som kan förväntas av undersökningarna”.

Det normala när man gör en förbättring, är att man via mätvärden före och efter en åtgärd skall kunna uppvisa att förbättringen gett ett förväntat resultat. Några sådana mätningar görs inte. Den enskilde får aldrig veta om hans investering på kanske hundratusen kronor har resulterat i mindre föroreningar nedströms närmsta bäck. I stället för att kräva vissa produkter och visst utförandesätt, så borde man fastställa vilka ämnen som skall mätas och vilka mätvärden som inte får överskridas i en viss punkt. Inte som nu bara gissa att det blivit bättre. Det finns fastighetsägare, som uppvisat dricksvattenkvalité i närliggande bäck, men ändå fått åtgärdskrav.

Med hänsyn till skälighetsprincipen, så kan man fråga sig om det enligt Miljöbalken överhuvudtaget är lagligt att ställa åtgärdskrav på en verksamhet, där man inte via mätvärden kan visa att överskridanden av olika parametrar föreligger i grundvattnet eller i närmsta vattendrag. Kan man då inte heller via mätning efter åtgärd påvisa någon förbättring, så måste åtgärden och kostnaden i högsta grad anses oskälig.

Begreppet RISK är centralt i Miljöbalken. Finns det en risk för miljön eller för människors hälsa, så krävs åtgärder. Och analogt – finns ingen RISK – så har man inte rätt att kräva åtgärder. Inspektörens eller kommunens uppgift är inte att konstruera risker, där inga risker finns.

I Sverige har vi stor tilltro till ”experter” av olika slag. Sunt förnuft och praktisk erfarenhet räknas inte. Havs- och Vattenmyndigheten har tagit fram en arbetsmetod benämnt ”GIS-stöd”. Det bygger på kartor med riskbedömning utifrån avstånd till recipienter, markförhållanden, bergrund etc. Det kan vara värdefullt för en kommun att i förväg – innan några beslut fattas som sedan går prestige i – att anlita en konsult för att göra en sådan riskbedömning av ett antal typfall i kommunen. Likaså rörande behovet att eventuellt skapa nya verksamhetsområden.

Enskilda avlopp har en mycket lång retentionstid innan ev. föroreningar når något vattendrag. Man brukar anse att avloppsanläggning inte skall förläggas närmre en enskild brunn än c:a 50 m. Vid detta avstånd bör man således kunna ha en bibehållen dricksvattenkvalité. Det finns därför ingen anledning att ställa högre krav på hur långt ifrån ett dike eller vattendrag en avloppsanläggning måste ligga, för att man skall anse avloppssystemet godkänt och säkert.

Den långa retentionstiden är också en stor fördel vid jämförelse med kommunala avloppsanläggningar. Läkemedelsrester som spolas ner i en toalett når avloppsanläggningen kanske samma dag och går ytterligare någon dag senare ut i recipienten, medan det kan ta månader från ett enskilt avlopp och sannolikheten för nedbrytning är väsentligt större.

Det är således risken att förorena grundvatten eller närmsta vattendrag, som skall bedömas. Men det är mycket svårt. Myndigheterna gör därför en uppskattning av hur mycket fosfor och kväve som avloppsvatten från en normal familj innehåller. Detta transporteras till reningsverket om man bor inne i ett samhälle och man lever därför i förvissningen att inget av dessa ämnen förorenar haven. Men när det gäller enskilda avlopp på landsbygden, så utgår myndigheterna från att ”allt” till sist hamnar i haven när man gör sina påverkansberäkningar. Men myndigheten medger själv i utredningen ”Vägar till hållbara vattentjänster” sid 88 att ”markretentionen vid enskilda avlopp gör att fosfor och kväve binds och omvandlas och antingen aldrig når, eller fördröjs på vägen till vattendraget”.

Man medger samtidigt också att fosforutsläpp från enskilda avlopp därför förmodligen överskattats, när det gäller påverkan på t.ex. Östersjön. I beräkningar som redovisats enligt Helsingsforskonventionen anger man därför att så mycket som 15% av fosforutsläppen i Östersjön härrör från enskilda avlopp, medan man samtidigt säger att de endast står för 0,6% av kväveutsläppen. Det är ytterst anmärkningsvärt hur man kommit fram till 15% när man samtidigt anger att om all fosfor från alla undermåliga små avloppsanläggningar kunde omhändertas i en sluten tank och användas i ett kretslopp, så skulle det endast motsvara 1% av försäljningen av den fosfor i mineralgödsel, som jordbruket använder. För mineralgödselkväve skulle det motsvara 0,7% (sidan 108). Härtill kommer naturgödsel från djurhållningen.

Det är odiskutabelt så att en hög fosforhalt är ett problem i hav och sjöar. Samtidigt är det lika odiskutabelt att skog och hagmark i inlandet lider brist på fosfor, vilket bör beaktas.

En annan anmärkningsvärd uppgift är definitionen av små enskilda avloppsanläggningar.

Som små avlopp anges avloppsanläggningar dimensionerade för mindre än 200 personer. Hur denna siffra används i olika beräkningar och vid riskbedömning är oklar. Det är ytterst förvånande, att man inte utgår från den vanligaste formen av enskilda avlopp på landsbygden. Den består av en avloppsanläggning per fastighet och betjänar endast en familj om normalt max 5 personer. Det vanliga, sedan barnen flyttat hemifrån, är att endast 2 personer använder avloppet. All beräkning av eventuell miljöbelastning måste utgå från detta antal och inte från 200. Vidare finns mängder av hus som står helt tomma eller bara används som sommartorp. Skall kraven gälla också för dessa? Ingår dessa också i föroreningsberäkningen?

Kretsloppstänkandet, som enligt inledningen till denna text, ursprungligen var helt självklar för människor på landsbygden, har varit mer eller mindre förbjuden i många år. Men eftersom det blivit ”modernt” att diskutera kretslopp och återvinning, så har det nu öppnats en möjlighet att få dispens från dessa regler och själv ta hand om sitt avlopp. Men det krävs då att näringen skall tillgodogöras i odling och helst ersätta annat jordförbättringsmedel (sid 116). Att näringsämnena lika gärna borde få tillföras växande skog eller beteshagar synes inte tillåtet. För att få dispens och betraktas som kresloppsanläggning, så skall avföring, urin och gråvatten samlas i sluten tank och sedan spridas ut på en odling, som behöver 300 – 400 kvm per personekvivalent för att odlingen skall antas kunna tillgodogöra sig näringsämnena.

Vore det då inte lika rimligt, att låta det avlakade vattnet från en septitank eller trekammarbrunn översila ett gräs- eller skogsbevuxet markområde nedanför avloppsbrunnen – förutsatt att inga diken finns i närheten. Detta vore bättre med hänsyn till ev. medicinrester i avloppsvattnet.

När vi diskuterar kretsloppstänkandet, så kan man samtidigt ha invändningar mot den totala omfördelning av näringsämnen, som sker. I det gamla samhället så hamnade urin och avföring geografiskt på den plats, där växter och djur levt sina liv. I dag transporteras maten från landsbygd till städerna för att där bli avfall, som inte återförs. Härtill kommer den globala omfördelningen, där mängder av mat, oljor, näringsämnen skickas från t.ex. Sydamerika för att - trots viss rening – näringsberika avloppsvatten längs hela Östersjökusten. I stället för återföring så torde torkning och förbränning vara det vanligaste sättet att ”omhänderta” det avvattnade rötslammet. Till vad nytta?

Det stora problemet är inte små enskilda avlopp, som i regel ligger långt från vattendrag. Problemet är i stället de kommunala reningsverken, som på grund av ökad bebyggelse ofta är underdimensionerade. Dessa ligger alltid invid ett vattendrag. Dagvatten och spillvattensystem är inte alltid separerade och i samband med stora regnmängder klarar inte reningsverken av den mängd, som skall renas, utan man måste ”brädda” - dvs. släppa ut vatten helt orenat i recipienten.

Reningsverken renar avloppsvattnet från fekalier, allmänt skräp i vatnnet, syreförbrukande organiska ämnen, kväve och fosfor. Reningsgraden är för mig okänd. Det finns dock ämnen som inte tas bort – t.ex. mikroplaster, läkemedelsrester och hormonstörande ämnen. T.ex. har det publicerats rapporter att p-pilleranvändning misstänks ligga bakom sjukdom och störd reproduktionsförmågan hos fiskar. Dessa ämnen torde försvinna i varje typ av markbädd.

Alla kommuner drabbas med jämna mellanrum av brott på vattenledningar. Dessa upptäcks genom underminering av gator och tryckfall i ledningsnätet. Det förekommer minst lika mycket brott på avloppsledningar. Dels pga. genomrostning i de äldre gjutjärnsrören – men också på grund av sättningar i marken. Detta leder till att mängder av orenat avloppsvatten läcker ut i hav och sjöar från de kustnära städerna. Omfattningen av dessa läckage är inte känd, då de är svåra att upptäcka. Men de är ett faktum, som städerna av kostnadsskäl helst vill dölja. Det uppges t.ex. att Göteborg har 250 mil sådana avloppsledningar – många förlagda direkt vid – eller i - havet. Det är enklare att skylla på enskilda avlopp på landsbygden än att se sina egna brister. Det bör i detta sammanhang påminnas om att c:a 85% av Sveriges befolkning bor i städer eller större tätorter – nästan alla belägna vid hav, sjö eller ett större vattendrag. Nästan 50% bor i Stockholm, Göteborg och Malmö inkl. förorter. Det skulle således vara de 15% på landsbygden och till stor del i inlandet, som skulle svara för 15% av övergödningen i Östersjön! Man bävar!! Lägg till fosfor och kvävegödningen från jordbruket.

Det finns krav att särskilda verksamhetsområden skall bildas vid något tätare bebyggelse på landsbygden och att kommunen då skall ta över ansvaret. Detta innebär ofta att fullt fungerande enskilda avloppsanläggningar tvångsansluts till redan överbelastade kommunala reningsverk, innebärande både en försämrad miljö och kostnader för såväl kommunen som för den enskilde. För den senare kan det röra sig om flera hundra tusen kronor.

Utöver de nuvarande regler som Miljö- och byggnadsnämnden har att tillämpa, så finns också ett lagförslag om att införa krav på åerkommande avloppsdeklarationer. Detta lagförslag föreslås gälla från 1 januari 2020. Återkommande besiktning skall göras av fristående konsult vart 7:e år och bekostas av fastighetsägaren. Trolig kostnad 3 – 5.000:-. Nyttan med en sådan extern bedömning är högst tveksam. Om ett enskilt avlopp blivit godkänt av kommunen och man bedömt att det inte finns någon risk för påverkan på vattendrag eller grundvatten, så kan egentligen inget hända, som ökar denna risk. Den risk, som finnes, är att avloppet sätter igen och orsakar problem för fastighetsägaren, varför denn automatiskt blir medveten om åtgärdsbehovet.

Som tidigare framhållits, innebär en igensättning att än mindre vatten lyckas ta sig igenom markfiltret och nå vattendraget eller grundvattnet.

Myndigheter klarar inte att se bortom sitt egna ansvarsområde. Samtidigt som Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten arbetar för att fler enskilda avlopp skall anslutas till det kommunala nätet, så betonar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, vikten av att behålla individuella lösningar för att inte göra samhället lika sårbart. När en kommun beslutar om att inrätta ett verksamhetsområde för en grupp av bebyggelse, så är det i regel inte bara avloppen som berörs, utan även vattentäkterna. Så trots att området har såväl fungerande enskilda avlopp som egna brunnar, så skall kommunen ta över ansvaret med allt vad det innebär både investeringsmässigt, driftskostnadsmässigt och med hänsyn till den försämrade krisberedskap som MSB betonar.

Hela lagstiftningen med tillhörande anvisningar och tillämpningsregler är ett stort övergrepp på landsbygdsbefolkningen, såtillvida att de inte fått möjlighet att i förväg yttra sig över dessa. Det finns således ingen samlad intressegrupp, som företräder dem och som kunnat utgöra remissorgan när reglerna skrevs. Undantaget är möjligen LRF, men som då har fokus på jordbruk och inte enskild bebyggelse. Även när det kommer till beslut i kommunernas Miljö- och byggnadsnämnder, så saknas ofta företrädare för landsbygden. Centralorten och ev. andra tätorter inom kommunen är så dominerande, att de flesta politiska företrädarna bor där.

Sammanfattning:

  1. Gör en bedömning baserat på sunt förnuft och subjektiva iakttagelser av befintlig avloppsanläggning, markförhållanden, markens lutning, jordart, ev. berg i dagen, växtlighet och närhet till vattendrag och egen/grannars brunn.

  2. Konstruera inga risker där inga uppenbara risker finnes. Utgå inte från schablonlösningar utan våga fatta beslut: Risk – åtgärd. Ingen risk – ingen åtgärd.

  3. Vid motsättningar: Utnyttja extern kompetens till att göra bedömningar av typfall av de vanligaste markförhållandena inom kommunen med GIS-stödet som arbetsmodell. Gör detta på ett tidigt stadium för att skapa samsyn. Konsultkostnaden är dyr – men kan spara stora framtida kostnader åt både kommunen och dess befolkning.

  4. Våga ta strid för kommunen och dess invånare även gentemot länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. Hävda med emfas kommunens rätt att tolka Miljöbalken och de regler, som är utfärdade med stöd av denna. En kommun är inte bara skyldig att företräda myndigheterna gentemot kommuninnevånarna, utan är också skyldig att företräda dessa gentemot myndigheterna.

 

 

 

För Landsbygdspartiet Oberoende LPo, 2019-01-18

 

 

Arne Gunnarsson, Gräsholma 1519

287 91 STRÖMSNÄSBRUK

Tel 0708-798793

arne.grasholma@gmail.com

 

Ovanstående material får fritt kopieras, distribueras och användas oavsett partitillhörighet, i syfte att hjälpa landsbygdsbefolkningen till en rättvis och rättssäker bedömning när det gäller enskilda avlopp. Jag förutsätter dock att materialet återges i sin helhet, så att upphovsrätten inte åsidosätts.

 

 

 

BILAGA

 

Exempel på olika hantering av fekalier och urin från djur resp. människor.

Bild 1 visar spridning av svämgödsel via gödseltank om 15 m3. Spridningen skall göras på växande gröda för att näringsämnena skall tas upp – eller myllas ner. Det som sprids är en koncentrerad blandningar av avföring och urin.

'

Bild 2. Avloppsbrunn med 2 eller 3 kamrar om ca 3 m3. Fekalierna och annat som inte leds ut i infiltration hämtas av kommunens entreprenör och körs till reningsverket. Urin och gråvatten leds ut i en infiltrationsbädd. Notera att det som går ut i marken är kraftigt utspätt med vatten

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

31.03 | 13:05

Punkt 1-4 går ju aldrig att genomföra!
Det är ju faktiskt politiskt harakiri att driva frågan på det sättet!
Vad man kan göra är att höja Grundavdrsget för alla

...
27.01 | 21:39

Rotavdrag för skogsskötsel är fel. För en skogsägare är ju hela omkostnaden för skogsskötsel redan avdragsgill. Det skulle i så fall vara extra avdrag.

...
27.01 | 20:00

Ja just rätt, Arne, vi måste jobba på alla fronteroch p alla sätt för att bli iakttagna. Vi måste vara våghalsiga ideer, ROT-avdrag i skogsskötsel.

...
31.12 | 20:10

Ni borde liera er med Härjedalspartiet som också driver landsbygdsfrågor. Olle Larsson i Härjedalspartiet kommer att få en riksdagsplats i SD i vår!

...
Du gillar den här sidan